MammaEmme

Att kunna känna lycka är något av det finaste som finns.  Lycka är ett väldigt stort ord som uppfattas olika av oss alla. En del tar tillvara på den, en del får tyvärr inte uppleva den så ofta, en del missbrukar den och tar den förgivet. Men en sak tillför lycka oss alla och det är värme.

Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu. Jag har en underbar (blivande) man, fina barn, ett bra hem och mycket kärlek (både att ge och ta). Men det bästa av allt är att jag uppskattar var dag som jag kan stiga ur sängen och vara frisk.
Jag känner ofta känslan av lycka. Jag blir varm i hela kroppen och inser att jag är här och nu. Men nästan alltid i denna underbara stund fryser jag till is inombords. Lycka förvandlas till oro. Oro över att förlora allt som gör mig lycklig. Precis som om jag får en stor dusch av logik som vill säga mig att inget är förevigt.
Känslan om att vara här och nu är som bortblåst och jag befinner mig längre fram, i den skrämmande tanken framtiden.
Det är synd att desto mer jag har att glädjas för desto oroligare blir jag. Är det så att man måste känna oro för att veta att man uppskattar det man har?

Det är kanske som det sägs, att det är först när du får barn som du blir medveten om din dödlighet.....