MammaEmme

Jag har tre tatuenringar. En på vaden som jag är mycket stolt över. Det är Englas namn och jag bara älskar känslan av att titta ner på benet och se hennes namn. Tanken är att Lheas namn ska pryda baksidan av benet snart. Sen har jag en på handleden som kanske inte var sådär genomtänkt utan lite väl spontan. Tänker jag efter så symboliserar den nog trots allt en fas som jag var inne i då. Den tredje är den som jag gjorde först och den som jag helt ärligt avskyr. Den sitter högt upp på min rygg och när jag ser den känns det som att jag är vilse i min egen kropp. Jag var nog 20 år när jag jag gjorde den. 20 kan nog många tänka nu, det är väl lite för gammalt för att gjöra en tatuering som man ångrar? Sant! Men nu är det så att jag är ganska omogen av mig för att inte tala om då. Det har ju hänt en del på sju år kan jag ju säga. Och då ska vi komma ihåg att jag inte är jätte mogen nu heller.


Såhär kom tatueringen till: Jag och Stina var i turkiet för att jobba i en månad. Vi jobbade nog i tre dagar tills vi tittade på varandra, ryckte lite på axlarna och sa, ahh vi tar lite semester istället. Jag kan ju lova er att det var en galen resa. Efter en varm dag på en båttur och med ett par svalkande öl i kroppen (alla känner vi till kombinationen sprit och sol) kommer jag och Stina i land, as kalas bestämmer vi oss för att tatuera oss. Vilken bra ide. Jag gör min fula panter på ryggen och Stina peircar sig.


Jag är i full gång med att lista ut vad jag ska göra med tatueringen. Något måste göras eftersom jag inte ens kan ha en tröja som är lågt skuren utan att må dåligt. Kanske ska jag laser behandla den, tatuera över något, eller rent av låta den vara kvar och inse att tatueringar är en del av livets konst och berättleser på kroppen?