MammaEmme

Fick lite tid över för nyhetsmorgon i morse. Möttes av en man som använder sig av meditation. Jag blev inte klar på om han även lärde ut, i vilket fall som sa han ett par väldigt kloka ord. Ord som jag försöker komma ihåg i min vardag och ord som jag själv har tränat på och blir bättre på för var dag. Jag ska försöka att återberätta hans tankar med mina ord.

Vi är så tillgängliga i dagens samhälle, men vi glömmer att vara tillgängliga oss själva. Kommer jag ihåg att känna efter ibland? Känna mina andetag, känna solens strålar, vinden, känna mina hjärtslag och förstå att det är här och nu som jag lever.
Att meditera är som att ringa upp sig själv och fråga vad som är mening med just mitt liv. Att ringa upp sig själv och påminna om att man är här och nu, ringa upp sig själv och ta kontakt med den som står en närms men som man sällan tar sig tid till, sig själv.......

När jag satt i väntrummet hos barnmorskan i morse (nej jag är inte gravid igen) så läste jag en artikel i en tidning (vi föräldrar tror jag bestämt att det var) som låg och väntade på mig så fint. Jag var där en halvtimme tidigt vilket inte är dåligt för en halvstressad mamma och världens största tidsoptimist som allt för ofta kommer minst tio minuter försent med andan i halsen.

Skitsamma, jag läste en artikel. Där gämförde dem hur våra barn har det i vissa situationer och hur vi hade det. En rubrik var just blogg.

När våra barn växer upp och blir tonåringar kommer de att undra varför det finns en massa bilder på dem på nätet som de själva inte har valt att lägga ut. De  kommer att undra varför mamma/pappa var så besatta över att blogga om varje liten bajskorv. De kommer att smälla med dörren och skrika, ni förstör mitt liiiiiv. Tills de en dag växer upp och faktiskt kanske uppskattar mammas/pappas intresse och goda mening.
Vi däremot får bläddra i album som sprakar när man öppnar dem, med jättesmå foto på oss själva när vi badar i en balja på sommaren eller sitter på golvet i fula kläder i ett murrigt rum.
Ganska skönt kan jag tycka, hade jag verkligen velat ha min barndom på nätet?

Själv är jag inte överrens med mig själv hur jag vill göra. Jag har lagt ut bilder på mina barn men försöker tänka mig för. Varje gång jag lägger ut en bild så känns det lite i magen. Det är min otroligt starka magkänsla som talar till mig tror jag och jag litar på den, det ska man göra. Jag tycker inte illa om folk som bombar bloggen med bilder på sina barn eftersom var och en har sin magkänsla och tycke.
Men sen säger jag emot mig själv lite. För jag tycker det är roligt att blogga men eftersom mitt liv inte inefattar så mycket mer än mina barn så har jag ju inte så mycket att blogga om, hm! Jag tycker såhär att antingen kör man banan ut eller så skiter man i det. Lätt kan man tycka, det svåra är att bestämma sig för vad.

Vad har ni för åsikter?

Fick hem ett reklam nummer från tidningen vi föräldrar. Satte mig en kväll med en kopp te och trötta ögon för att bläddra igenom tidningen också fastnade jag för runriken 50 saker du (inte trodde att du) kommer att vara med om som förälder.
Här kommer mina favoriter (som stämmer in på mig).

Höra dig själv säga, Nähä du, vaaaad har vi sagt om det där?

Medvetet köra på och försöka förstöra något med barnvagnen (som en dåligt placerad hylla i affären.)

Tänka onda tankar om en barnlös person som klagar på att den "sov lite dåligt inatt".

Komma på att du inte duschat på tre dagar och tycka att det kan vänta ett tag till.

Inse att du inte är odödlig.

Bli genuint glad och tacksam över den svenska välfärden (mödravård, sjukvård och barnomsorg.)

Hålla i en liten feberhet kropp och tänka att "bara det här snart går över lovar jag att aldrig mer.........

Svälla av stolthet när ditt barn får komplemanger av en främling.

Upptäcka helt nya kvaliteter hos dina föräldrar/svärföräldrar.

Höra dig själv säga "här luktar det bajs minsann!" Med en sinnessjukt hurtig röst.

Känna förlamande skräck när ditt barn sätter i halsen.

Skryta för mycket om ditt barn och komma på dig själv försent.

Bli brutalt väckt klockan fem av att en liten människa hoppar på ditt huvud - och känna intensiv lycka över det.

Diskutera konsistensen på familjens senaste diarre med en annan familj.

Uppleva det magiska i att titta på ditt sovande barn - hur länge som helst.

Inse att du kan namnen på alla Bolibompaprogramledare.

"Råka" damsuga upp en leksak.

Lära dig njuta av verklig tystnad.

Få en varm kissstråle i ansiktet.

Nu har två månader gått sen vårt lilla mirakel kom till världen. Det har hänt så mycket på bara två månader, det börjar sakta men säkert att visa sig en personlighet från denna lilla människan. Hon ler mer och större än någon annan unge jag har sett (Engla var iaf betydligt mer svårflörtad,) våra rutiner är på plats och för det mesta har vi lärt oss att förstå henne. 

Skillnaden mellan första och andra barnet är nog att man skyndar på mycket mer med det första. Trots att man frå höra från alla håll hur fort tiden går och att man ska ta vara på den så skyndar man nog ändå odmedvetet på. För man längtar till man kan börja använda den lite större storleken kläder som ligger och väntar i garderoben, man hör sig själv säga tänk när hon kan sitta, jag längtar tills hon går, undra vad hennes första ord blir, and it goes on and on...
Med Engla kunde jag till och med ringa runt till alla efter ett väg/mät besök på BVC och berätta hur mycket min skatt hade gått upp denna veckan. Haha, det var ju säkert jättemånga som brydde sig.

Nu däremot förstår jag verkligen hur fort tiden faktiskt går och ärligt talat så fattade jag det först när Lhea kom och jag såg hur mycket Engla hade vuxit på dessa tre åren, och hur "stor" hon faktiskt var.
Nu vill jag att min lilla bebis verkligen ska vara bebis sä länge det bara går, hon kommer att göra allt det där iaf och nu vet jag att det går betydligt fortare än var vi faktiskt hinner med ibland.

Känner mig mycket piggare nu när jag vaknat till liv och fått mig en dusch.

Jag har tänkt på hur mycket det gör för en när man tar hand om sig själv. Unnar sig något fint, träna något som känns bra för en själv, sminkar sig lite, smörjer sig med favorit krämen, tar ett bad eller bara köpa sig en gosig pyjamas och en ny bok. Jag kommer aldrig sluta att ta hand om mig själv.

Min mamma är min största förebild när det kommer till sånt. Hon är snart 50 och ser faktiskt för jäkla bra ut om jag får säga det själv. Visst åldras hon och är kanske inte alltid bekväm med det (tyvärr.) Jag själv tycker att det är vackert att åldras om man gör det med ro och låter kroppen få gå sin naturliga gång. Jag tror inte att mamma vet hur vacker hon faktiskt är. Men hon tar också väl hand om sig och har gjort det de senaste 15 åren. Hon tränar ett par dagar i veckan, använder cykel som transport, äter nyttigt men glömmer absolut inte bort att unna sig av livets goda.

Jag menar inte att man ska vara pinnsmal och träna maniskt. Man ska hitta den balans som passar en och inte glömma, att ser man bra ut innut i, gör man det garanterat utanför.
Man ska ta hand om sig själv och sin kropp, om inte för oss själv så för våra barn och nära. Jag älskar reklamen som gick för en tid sen, om du kunde se ditt hjärta skulle du ta bättre hand om det då? Kommer ni ihåg mannen som höll en hjärtkudde och valde mellan att ta trappan och rulltrappan? För som sagt allt handlar inte bara om ett snyggt yttre.......



Stackars Nisse blir tvingad till en massa "unna dig saker." Men jag tror 
inte att han tycker det är rent tokigt.

Bloggen är verkligen den roligaste hobbyn jag har haft. Jag har behövt min blogg denna tiden som jag har varit hemma. Jag har haft något att jobba med. Något som inspirerar mig och som har gjort att det blivit något av dagen. Jag har fått göra det som jag tycker är roligast, nämligen att uttrycka mig i ord.
Men just nu är det stor bloggtorka för mig och dessa inlägg som tidigare bara kom, de kommer inte mer. Allt känns betydligt mer krystat. Varför? Min tanke är väl att jag är så förbaskat trött just nu och att min vardag inte är så mycket att skriva om längre. Jag är mest hemma och är inte speciellt inspirerad av något längre. Ännu mindre ork och kanske vilja kommer jag väl ha när den lilla bestämmer sig för att titta ut ♥

Jag kommer inte sluta blogga men just nu har jag ingen ork. Eller rättaresagt ingen ork att prestera vad jag tidigare gjort i bloggen. Anledningen till detta inlägg är väl kanske lite för att jag känner dåligt samvete när jag inte bloggar så mycket som jag brukar. Tack alla som läser min blogg, det gör mig så varm och glad. Jag hoppas på att ni tittar in då och då för som sagt så är jag inte redo att helt lägga i från mig den roligaste hobbyn jag haft, än.......

Idag blir en fartfylld dag med tandläkarbesök, lunch, barnmorskan och vaccinering mot svininfluensan. Idag är det min och Nisses tur och imorgon är det Englas. Det har diskuterats fram och tillbaka angående vaccinet, jag har både fått possitiva reaktioner och negativa vad gäller att vi har valt att vaccinera oss. Jag är väldigt påläst och hade inte för nått i världen utsatt någon i min familj för något som jag trott skulle vara farligt. Man gör väl alltid det man tror är bäst, inte minst för sina barn? Sålänge föräldrarna är pålästa och med det menar jag inte en liten spalt i sydsvenskan utan VERKLIGEN pålästa så finns det inte mycket som talar emot en förälders intuition.
Engla är mitt allt och jag skulle inte ge henne vaccinet utan att tro att det verkligen är bäst för oss.
Som det så fint står på på umas
Det kan vara bra att veta att risken att drabbas av en allvarlig följdsjukdom på grund av den nya influensan är betydligt större än risken för allvarliga biverkningar av vaccinationen.

Vi ska även ha en liten bebis här innom kort, känns tryggt för oss om alla andra är skyddade. Hade nog inte varit så fint om det lilla livet hade fått svininfluensan?

Och vad gör man om man valt att inte vaccinera sig eller sitt barn och barnet sen blir dödssjukt? Man hade ju aldrig kunnat förlåta sig själv.

Nu är det kanske så att influensan har visat sig att inte vara värre än någon annan influensa ÄN. Men har man då själv legat sjuk i influensa någon gång tidigare vet man att det inte är att leka med och att det faktiskt finns folk som dör då med.
Jag är för vaccin och har all förtroende för vårdpersonalen som råder en till vaccination, jag menar vem är jag att säga emot?

Stina min älskade och äldsta vän har gått och gängat sig. Allt ägde rum i spanien och jag önskar så att jag kunde vara där. Hittade bilder från bröllopet på Facebook och mina ögon fylldes av tårar. Grattis bara till er.

Jag älskar dig min fina Stina ♥

Nisse sitter här brevid mig i soffan och zappar mellan kanaler. Såg precis den här tjejen (som har kämpat mot cancer) i en intervju säga jag vågar inte planera framtiden, jag har bara nu, alla har vi nu. Jag blev så tagen av dem orden. Jag tänker dem själv väldigt ofta och försöker leva på de sättet men ibland kan jag bara inte undgå att ta tiden för givet. Det är så lätt att säga ahh jag gör det sen. Jag hatar de orden och latheten för vem fan vet, allt vi vet är nu. Självklart ska man kunna planera, leva, se framåt och drömma men absolut inte ta för givet.
De flesta av oss har säkert upplevt cancer, antingen själv eller vet någon som har drabbats. Vissa lyckas bekämpa och andra blir bekämpade. När jag fick cancer i min närhet föll min värld. En av dem jag älskar mest skulle gå igenom det som så många genomlider. I mitt fall gick allt bra men tyvärr gör det inte de i alla. Och varför är sjukdommen så orättvis? Små barn och goda människor. Varför finns den överhuvudtaget? För att vi ska vakna upp, se och uppskatta varandra, eller helt enkelt sluta ta tiden för givet?

Kärlek till alla i hela världen som kämpar mot detta helvete och alla anhöriga som är starka. Glöm inte säga jag älskar dig och glöm inte att leva nu för det är vad vi har, med eller utan cancer ♥

För någon dag sen fick jag en jättefin komentar under inlägget När allt känns bökigt, tack för de=) Det var nog snarare Nisse som ska ta åt sig komplemangen eftersom den var riktad mot honom.  Men jag blev så varm när jag läste det och kom på mig själv med ett leende på läpparna. Så fort han kom hem den dagen så kastade jag mig i hans armar.

Så Nisse detta inlägget blir ditt.....

Jag lever tillsammans med den mest underbara mannen. Visst, precis som alla andra har han brister och ibland kan han göra mig tokig med sitt lätt nonchalanta sätt och sitt lite tråkiga sätt att uttrycka sig. Men för mig är han perfekt och utan hans brister hade jag inte älskat och uppskattat hans fantastiska sidor. För dom finns det gott om. Han är så snäll och hjälpsam. Han ställer alltid upp och har aldrig gjort mig besviken. En underbar pappa och en man att lita på.

Visst har vi haft våra stunder och jag har varit osäker på framtiden och vilken väg jag skulle ta. Tror nog mest att allt har handlat om rädsla. Rädsla om att ha hitta rätt man i 22 års ålder? Kankse inte riktigt känt till vad som ska prioiteras och värdesättas. Men tack vare dessa stunder under vårt förhållande är jag säkrare än någonsin. Jag vet att det inte finns en 100% garanti för någon men jag vet vad jag vill och jag vill inte vara en dag utan underbara Nisse.

Jag älskar dig!

När vi kom hem från bion möts vi av förutom en helvimsig och trött Engla som fortfarande var vaken av Micheal Jacksons minnesstund. Jag blev lite sur för att jag glömt bort att den var idag, jag ville ju så gärna se den. Nu har vi suttit här en timme och tittat. Tårarna har bara runnit på mina kinder, smygtittade på Nisse som också fällde någon tår. Så mycket han har betytt för så många generationer.

Jag fick till och med fram ett riktigt fulgråt (ni vet när man låter konstigt och spänner hela ansiktet så ledsen man är) när hans bror Marlon höll tal och sa

How much pain can one man take? Maybe now they will leave you alone.
Minnesstunden slutade med att de bar ut kistan medans de spelade man in the mirrow enligt mig en av de bästa låtarna. Sen släcktes allt och en strålkastare lyste på en tom scen. För att visa att The king is gone.
R.I.P Michel Jackson.

Hela kvällen är det M J frossa på tv4, gissa om jag ska vara spikad framför tvn.
Bion och brödet som jag bakade återkommer jag med i morgon, nu ska jag njuta av tvn.