MammaEmme

Första inlgget för idag. Har precis kommit hem efter en stressig förmiddag på stan. Har öppnat en burk keso, skalat en morot och två knäckebröd. Funderar på att äta resten av soppan från igår.
Efter lite stress, höga ljud och mycket människor är det så skönt att komma hem till sitt tysta fridfulla hem.
Men efter ett tag är det nästan bara jobbigt.

Jag har börjat fundera på en sak. Kan det vara så att den jag känner minst och är minst van vid att vara med är mig själv?
Livet går på av bara farten, det är så sällan jag får tid över att faktiskt umgås med mig själv. När jag får möjlighet för detta är det så skönt i början men sen blir jag bara så rastlös.
Har jag blivit skadad av samhället?
Vi utvecklas ständigt som människor men hinner vi verkligen med vår pesonliga utveckling?

För en tid sedan såg jag en väldigt intressant kvinna på Oprah, vars liv hade rasat. Nr hon förlorade sitt jobb, kille och lägenhet visste hon varken ut eller in. Hon hade inte tagit sig tid att lära känna sig själv.
Så hon bestämde sig för att göra en resa som visade sig bli en personlig resa. Hon åkte till Indien för att börja studera meditation. Vid ett tilfälle under meditationen kom det stora äckliga mygg (inte sånna vi har i Sverige då) hennes första rektion var att vifta bort dem, men hennes lärare tilllät det inte.
Hon fortsatte sin meditation, blev stucken men  klarade det.
Nu handlade detta egentligen inte om myggen utan snarare att man inte ska vifta bort sina problem. Det är precis vad vi människor är så bra på att göra, för att det är så lätt att göra. Börjar vi ta itu med saker så kanske vi lär känna oss själv på vägen.....