Alltid i våra hjärtan!
Jag hoppas att du är på ett ställe nu där du har fått frid lilla mormor. Du är saknad ♥
2011-07-17 Dagen då du lämnade oss!
Det var en väldigt konstig känsla. Jag pratade till henne helt utan att veta om hon hörde mig då hon var ganska borta av medicinen. Mormor dog en halvtimme senare med nära och kära runt sig, förmodligen helt utan smärta och ångest och förhoppningsvis mådde hon riktigt jävla bra av morfinet.
Jag älskar dig mormor och kommer vara evigt tacksam för att just du blev min mormor ♥
Fånga dagen, på ett ögonblick kan den vara borta!
Man orkar inte cykla utan fika i magen ;)
Puss på min underbara femåring som aldrig slutar att göra mig stolt och som dessutom är riktigt rolig att hänga med.
Två timmar efter det att vi hade kommit hem ringer min telefon och jag får veta att mamma har varit med om en olycka. När hon skulle cykla hem hade hon krockat med en bil (det var helt och hållet bilförarens fel)!!!!! Jag åker till akuten med hjärtat i halsen och tårar på kinderna. Mamma hade haft änglavakt och hade hon inte landat med huvudet på sin väska så hade det kanske varit kört. Använd fasen ALLTID hjälm, det vet jag att min mamma kommer att göra nu.
Lilla mamma, jag var så rädd. Jag har inga syskon, ingen större släkt och ingen som känner som jag om det skulle hända dig något. Jag älskar dig.
Min vackra mamma bara ett par timmar innan hon låg på sjukan uppskrapad och chockad. Som jag älskar dig och ja, jag tänker packa in dig i kuddar hädanefter.
Den eviga dagis ångesten!
Man kan bara reservera en plats i två månader vilken innebär att vi har semester då och jag ogärna skolar in Lhea då. Vi har ju massa skoj att hitta på då. Ni kan tro att jag lipade. Det första jag sa till mamma (jag var med henne när jag fick reda på det) min bebis och en stunde senare fick jag fram amen jag då? För det är nog där problemet ligger, JAG! Lhea kommer klara det fint. Hon blir ledsen när vi har lämnat Engla där och vi ska gå där i från. När Lhea börjar på dagis förlorar jag min mammaledig identitet och går in i ett nytt steg i mit liv. Nu är jag mamma till två underbara tjejer, jag är gift med världens bästa man och trivs förbaskat bra med mig själv och livet, nu ska jag bara skaffa mig en utbildning också vilket jag kommer att ha fullt upp med dem nästkommande åren. Men jag är snart inte föräldrarledig mer utan student. Konstigt nog känns det som att det är nu allvaret börjar trots att det största i livet är ens barn. Jag har väl på något sätt "gömt" mig bakom min titel som mamma ledig och på så sätt inte behövt skämmas för att jag inte har tagit mig i kragen vad gäller utbildning.
Nu har jag som sagt haft ett par veckor på mig att tänka och har nog kommit fram till att detta var nog trots allt ganska bra. Lhea får en mjukstart utan en "pressad" inskolning till skillnad från om jag hade skolat in henne i augusti. Hon går bara två månader sen har vi fem veckors semester och Lhea hinner smälta alla intryck lite. Jag känner fröknarna, Lhea känner dem, jag har stort förtroende för förskolan (hon börjar där Engla går) och bara där är halva jobber gjort. Nä det ska bli bra det här.
Men jag kan ändå inte undvika att vara ledsen över hur fort tiden faktiskt går.
Tiden - Emelie 1000 - 0
Min bebis!?
En glimt av solen, en glimt av hopp!
Längtan efter en "riktig" helg!
Ska man då bara unna sig "fredagsmys" på fredagar och varför ska man inte kunna göra det en onsdag? Jo, för där tror jag att vardagslyxen kommer in, man ska ta varje tillfälle i akt. Då får jag vara en svensson in i själen men mina fredagar tar ni inte ifrån mig. De är magiska. Men när jag sitter och skriver detta slår söndagsångesten mig. Den jag själv brukar uppleva utanför mammabubblan. Men sen är det väl så att utan det ena uppskattar man väl inte det andra?
Njut, var här och nu och lev livet, för ingen annan gör det åt dig!
Kloka ord från en mycket vis Emelie!
En knopp som ännu inte slagit ut...
När mina barn var små bebisar har jag kunnat skåda dem i timmar. Något som alltid har fått mitt hjärta att slå lite extra är när jag har sett deras små rosenknoppar till munnar som gör små omedvetna rörelser. Denna lilla rosenknopp ska en dag slå ut och stå för mycket av deras identitet.
Jag låg imorse och tittade på mina orkideer (som är det vackraste blomman jag vet) i fönstret som än en gång börjar vakna till liv. På den ena blomman är där två stora fina knoppar som gör sig redo för att blomma. Är det ite lite så livet är. Vi föds som små små knoppar som växer för var dag till slut är vi redo för världen och har förvandlats till stora fina blommor. Men precis som en orkidee har vi motgångar. Vi tappar lusten och orken precis som den tappar bladen. Finns där då någon som sköter om oss och älskar oss så blommar vi igen. Livet är inte alltid lätt och precis som en orkidee är vi sköra varelser. Kankse är det de som gör livet så värefullt och underbart?
Jag är så tacksam!
Jag är verkligen tacksam till livet. Jisses vad jag är lycklig. Jag har en man som är så underbar och som jag älskar. Våra fina barn som aldrig slutar göra mig stolt. Vi bor precis där jag vill vara just nu. Jag har min underbara mamma, mina fina vänner och andra nära och kära som jag tycker så mycket om och älskar. Men det bästa av allt. Jag är tillfreds med mig själv. Jag har lärt mig att solla i mitt liv. Jag gör bara det som jag tycker är roligt och jag är bara med dem som jag vill vara med. Dem som får mig att må bra. Det är dem jag vill lägga min energi på. Jag ser fram emot att se mina barn växa upp, bli äldre med Nisse, jobba med det som jag vill göra och lära av mina misstag. För det är väl det som livet handlar om? Vi lär oss och vi utvecklas.
Det är inget fel i att bli äldre. Man blir både klokare och visare. Kanske till och med mer tillfreds med sig själv? Jag ser fram emot mitt liv och allt vad det har att erbjuda, medgångar som motgångar. Men där emellan ska jag leva nu.
Ett foto på fina Engla, taget av min faster.
Jag känner mig som världens sämsta mamma!
Detta är min blogg. Här skriver jag vad jag vill och vad jag känner. Jag skriver oftast ärligt och rakt från hjärtat. Vill jag inte skriva så gör jag inte det. Jag målar inte upp någon rosa bubbla och jag lägger inte bara ut en massa snygga bilder. Det jag tänker skriva om nu är väldigt färskt och inte alls genomtänkt. Kankse känner jag annerlunda imorgon. Men det struntar jag i för just nu vill jag skriva av mig.
Jag har två barn. Jag älskar båda villkorslöst. Båda två är det bästa jag vet och ingen kan få mig att känna sådan lycka som dem. Dem är mitt allt. Man ska inte gämföra sina barn kärleksmässigt och det gör jag aldrig. Kärleksmässigt är dem EXAKT lika. Ingen mer eller mindre. Men deras personligheter är så olika.Givetvis gämnför jag min mammaledighet med Engla och Lhea.
Just nu vill jag bara jobba ska jag säga er. Jag orkar inte mer. Lhea har varit ganska gapig redan från början. Hon är inte lätt att få nöjd. Det är jobbigt att gå och fika med henne för hon skriker. Inte gråter utan skriker. Att gå och ta en lunch ska vi inte ens snacka om, det finns inte. Jo om jag har med mig två påsar majskrokar. För det mesta sitter jag här hemma med henne för att det blir jobbigt att gå ut. Vår teori är att hon vill så mycket som hon inte kan. Hon vill göra precis allt som Engla gör och det går inte. Då blir hon arg. Får hon syn på majskrokarna och inte får en så skriker hon. Sitter hon på golvet för länge utan att någon tar upp henne så skriker hon. När hon vaknar på morgonen skriker hon. Det är inte ett sött litet guggel som säger mamma jag är vaken, utan det är, ahhhhhhh jag är vaaaaken! Hon varnar likosm inte oss. Visst tror jag att barn nr två måste göra mer väsen från sig eftersom dem har någon att "konkurrera" med, och man har inte lika mycket tid över för barn nr två som man hade för barn nr ett.
Min mammaledighet med Engla var guld och gröna skogar. De barnet sov sig igenom sitt första halvår och var go och glad hela dagen. Det är Lhea med vill jag säga. Hon är jätte go, charmig, fin och smart men hon har ett sjuhelvetes humör. Dock så hade vi betydligt sämre ekonomi när jag var hemma med Engla, men vad känar pengarna till nu när jag ändå inte pallar ta mig ut?
Jag funderar på att börja jobba ett par dagar i veckan eller kanske se om jag kan gå på ett vikariat i en månad eller två bara för att komma bort lite. Då kan Nisse passa på att ta ut lite föräldraledighet. Jag är verkligen inte redo att börja jobba helt och det kommer jag inte göra på ett tag. För hur det än är och hur trött jag än blir av allt gap så njuter jag verkligen av min underbara tjej.
Jag satt precis och nattade Lhea. Jag klappade hennes huvud och hon kändes så lugn och harmonisk. Där satt jag ända tills hon hade somnat in djupt. Mina tårar började rinna och tanken slog mig, tänk om jag ger henne för lite tid? Tänk om allt hon vill är att ha mig för sig själv? Men det går ju inte. Jag har Engla, jag har Nisse, jag har mig själv, ett hem och andra nära och kära. Självklart prioriterar jag alltid mina barn först och kommer alltid att göra. Jag ger dem så mycket tid, kärlek och uppmärksamhet som det bara går. Men tänk så räcker jag inte till......
En klump i magen!
Det var med gråten i halsen och ångest som jag gick och la mig igår. Trots att jag var övertrött kunde jag bara inte somna. Tidigare på kvällen nattade jag Engla som vanligt. Vi läste en saga och när vi släkt lampan och satt på musiken höll hon min hand som vanligt. Så tittar hon på mig och säger med ledsen röst.
Mamma, vad kommer att hända med mig när du och pappa åker upp till himlen? Vem ska jag vara med då?
Vad säger man? Tänk inte du på det nu gumman, det tar jättelångtid innan det händer, fick jag fram. Vi pratade lite till om det sen pussade jag henne godnatt och hon somnade sött i sin säng, lugn av sin mammas ord. Men jag, jag gick ut ur rummet med en klump i magen.
Döden!
Döden är något vi alla ska gå igenom vissa tidigare än andra. Varför? Ofta säger man att det är dem goda människorna som går bort först. Ofta säger man att det är orättvist. Varför skulle det just hända den personen och varför nu?
Men vem har sagt att livet vi lever nu är det riktigt och inte bara en prövning till nästa steg, ett bättre steg. Det som vi kallar döden. Det är kanske underbart efter döden. Det är kanske där man vill vara och ska va efter att man har testats i detta livet. Kanske är det därför just dem bästa åker dit först? För att de har klarar testet?
Var en god människa det lönar sig!
Balans!
För mig är det viktigt att hitta balans i livet. Ni som har fått barn vet att den här balansen som jag talar om oftast är ett minne blott tills man har arbetat upp den. Man har velat fram och tillbaka och haft dåligt samvete. Man har försökt hitta en lösning som passar alla och man har försökt att komma överrens med sitt nya jag (mamma Emelie) men även försökt att ha kvar en bit av gamla Emelie. Med sin partner går man från älskare till ett riktigt bra team och man har inte bara varandra att rå om längre.
Att hitta balans är lättare sagt än gjort. Givetvis finns där småbarnsföräldrar som inte alls har någon aning om vad jag pratar om, men i det stora hela så tror jag att allt måste underhållas, då även vardagen.
Just nu känner jag att jag har hittat den balansen i mitt liv. Jag kan vara den "bullmamman" som jag älskar att vara. Samtidigt som jag kan slå klackarna i taket en galen lördagnatt med mina underbara vänner. Jag kan vara älskare och mamma. För lite av något slår det bakut tillsist. Utan något av detta i mitt liv hade jag inte varit lycklig. Jag och min familj har hittat ett sätt som passar oss. Men det är inte lätt, det har tagit oss fyra år. Trots att jag förvandlas till sommar Emelie under tre månader om året (lite för många besök på cuba cafe) så är jag trots allt alltid mamma i första hand.
Mitt lilla blomster projekt. En dag för länge sen då solen fortfarande sken.
Vi har valt varandra!
Jag tänkta faktiskt tillägna detta inlägget till ingen mindre än just Nisses familj som jag fick på köpet.
Jag vill börja med att skriva hur tacksam jag är det det blev just dem och om det skulle sketa sig med mig och Nisse någon gång är det faktiskt även dem jag kommer att sörja. Enligt mig har vi byggt upp något starkt. Jag är så brutalt bekväm i deras sällskap och känner mig så hemma i deras hem. Jag har till och med kissat med öppen dörr en gång (givetvis utan att tänka på det och dem har faktiskt toalett i källaren.)
Vi har lärt oss att förstå varandras humor och lika väl som vi kan vara seriösa kan vi munhuggas. Vi kan sitta helt tysta ett bra tag och inte uppleva något konstigt med det. Det är inget tillgjort i deras hem. Det är enkla vanliga människor och jag är så tacksam för det.
Tack för att ni är ni och förlåt alla andra för intern och tråkig läsning.
Farmor plockar persilja till salladen och jag är förste hackaren.
Vi åt blåbär och grädde till efterrätt. Syns det eller? Varför i hela
friden är Caroline så vulgär när hon räcker ut tungan? hehe
Jag och Engla körde på den slappa söndagsstilen idag.
En bra men blåsig dag hos farmor och farfar!
En välförtjänt paus!
Nu bor vi i ett nytt hem. Jag måste säga det att jag är en extrem vanemänniska (heter det så?) Jag har svårt att byta miljö och jag ser gärna att mina rutiner och planer inte spricker. Att lämna vårt hem som vi har byggt från grunden (på insidan) är väldigt jobbig för mig. I tre år har vi kämpat och fått ett hus till ett hem. Nu är det någon annan som bor där, någon annan som lagar mat i mitt kök och har mat i min kyl som jag själv valde för tre år sen.
Här sitter jag nu i mitt nya kök och känner mig vilse. Jag är trött och utmattad av olika anledningar som tex sömnbrist och allt slit som hör till att flytta. Vi ville komma ner på marken för barnens skull och även flytta till det område där vi vet att det finns bra skolor.
Här är så fint och så barnvänligt. Vi har nu bott här i två dagar och det ringer redan barn på dörren och frågar om Engla får komma ut, hihi. Skruttan är så stolt för sina nya vänner. Vi har en uteplats där jag kan plantera lite, vi kan grilla och njuta i solen. Vi har en balkong där jag och Nisse kan dricka ett glas vin i kvällssolen.
Nu ska vi förvandla ett hus till ett hem igen och just nu har jag bara inte ork för just nu sörjer jag mitt gamla. Men det kommer att bli bra, det vet jag.
Vi tog oss en välförtjänt paus idag och körde iväg och åt glass (det blev för sent för bad.) Nu ska jag tillbriga kvällen framför datorn och ta igen lite bloggläsande. Ikväll tar jag en paus från att försöka göra mitt hus till ett hem...
Föresten. Jag tänkte inte skriva i bloggen att vi har flyttat. Men jag har kommit på att lika mycket som bloggen är en hobby för mig är det lika mycket terapi.
God natt på er ♥
Fikon och pistage.
Såhär ser en riktig sommarmun ut. Eller hur ser det ut som att Engla
har en enorm vänsterhand? Ni kan va lugna det är Nisses.
En trött Emelie.
Gravid!
Jag själv utesluter inte ett barn till i framtiden, en liten sladdis. Men det får i så fall bli när jag har pluggat klart. För mig är det viktigt att man har tid för sina barn och kan unna dem saker. Jag vill resa en massa med mina barn, jag vill shoppa med dem och ha ensam tid med dem tillsammans men även var för sig.
Ska man sen ha en sladdis om ett par år har man väl redan hunnit bli bekväm. Då har man kommit ifrån småbarnsperioden och kan verrkligen börja göra saker med sina barn som tex långresor. Ska man då börja om?
Nä vet ni vad, jag ska sluta infektera er med mitt galna huvud som oftast går på högvarv helt i onödan. Blir det fler barn i framtiden så blir det.
Nu har vi avnjutit en asgos tacomiddag med en kall öl till. Godsakerna är framplockade och vi är redo för fredagsmyyyyyyys.
En fin Emilia med bebis i magen.
Ett minst sagt personligt inlägg!
För mig. För någon annan är inte detta alls speciellt personligt. Jag väljer att ta upp detta pga att någon kanske känner igen sig och för att det är skönt ibland att skriva av sig.
Efter min förlossning som förövrigt gick väldigt bra hade jag stora problem med blödningar. De gav sig liksom inte. Bara ett par veckor efter förlossningen var jag inne akut på kk (ett antal gånger) pga kraftiga blödningar. Jag fick tabletter som skulle hjälpa de envisa resterna i livmodern att komma ut och livmodern att dar ihop sig. Jag fick förbaskat ont i magen av dem, fick nästan en känsla av ett värkarbete. Efter många om och men gav det sig och allt återgick till sitt normala.
För en tid sedan var jag och fick en kopparspiral och bara en tid efter fick jag min första menstration efter förlossningen. Jag visste att den första alltid kan vara riklig och då även extra med spiral. Men jisses, vi ska inte prata om hur mycket jag blödde. Efter ett par dagar började jag må dåligt och var yr, illamående och trött. Då tog jag mig till kk akut. Jag fick tabletter som stoppade upp blödnigen och en remiss vidare till ultraljud ifall det skulle vara något galet efter förlossningen. Hm? kunde dem liksom inte gjord den undersökningen när jag var inne med blödningar första gången? Nu var det inget fel med mig utan det är tydligen spiralen som orsakar de kraftiga blödningarna. Enligt läkarna ska jag avakta ett par månader och se om det ger med sig annars är det bara till att ta förväl till spiralen.
Ha! Där fick man för en bra förlossning.
Nu sitter iaf mensEmelie här hemma och hör Lheas underbara tunga andetag när hon sussar sött. Nisse och Engla är och partar på student. Jag pallade inte. Min mage är svullen och jag känner mig som ett osocialt monster som bara vill dra något gammalt över mig.
Jag har varit ute på gården en stund och njutit av kvällssolen med mamatidningen i högsta hugg. Sen blev det en liten promenad till Challe. Det var vad jag hann med innan jag höll på att förblöda.
Lite mys med gudmor ♥
Viktigt!
Det är viktigt att ta hand om varandra i en relation. Visa uppskattning och aldrig ta varandra för givet. Jobbet är inte att "få varandra" utan att behålla varandra. En relation måste underhållas som allt annat.
När man får barn är det lätt att relationen får ett annat inehåll än tidigare och man går ifrån att vara älskare till ett riktigt bra team. De som lever i förhållande som inte alls känner av detta säger jag bara grattis till.
Jag och Nisse har bestämt oss för att vi ska en gång i månaden (i den mån det går, vi har ju trots allt två barn) gå ut och hitta på något. Det kan vara allt fårn en takeaway kaffe i stan till middag eller bio. Vi planerar och fixar varannan gång. Inte nog med att man hittar på något utan man får även lite spänning, eftertanke och uppskattning.
Idag ska vi ut och äta brunch tillsammans för första gången på evigheter. Det ska bli så mysigt. Mormor ska vara barnvakt, nu håller jag bara tummarna att allt går vägen.
Två redan slitna småbarnsföräldrar förra sommaren, iväntan på sitt
andra ♥
Om man nu ska stoppa popcorn i näsan. Då är man väl inte helt normal på fotot?
Har bloggen kommit mellan oss?
Jag älskar min fina vän Challe. Hon har den finaste presonligheten som en människa kan ha, hon är ödmjuk och sympatisk samtidigt som hon är rolig och smart. Hon är gudmor till Lhea och ska vara min tärna till bröllopet. Jag har bett henne hålla tal på bröllopet för att jag vet att hennes ord är rena och från hjärtat. Nädå Challe känn ingen press, hihi!
Vi har känt varandra i många år och fick ett stark band ganska snabbt. De senaste åren har vi inte sets så ofta pga att våra liv är ganska busy på olika sätt. Men det gör inget. För mellan mig och Challe finns ingen press. Var gång vi ses är det som om att det vore igår. Vår relation är lättsam och enligt mig har både Challe och vår vänskap alla kvaliteer som behövs.
Jag är så lycklig att Challe är just min vän.
Challe har börjat blogga och nu hörs vi ännu mindre. För vi följer varandras bloggar. Jag vet vad som händer henne om dagarna (I ♥ hennes blogg) och hon har koll på min vardag. Jag vet inte om jag ska älska eller hata tekniken.
Whats up tacogirl, i miss you=)
Jag vill inte trampa någon på tårna!
Jag anser mig själv att vara en väldigt aktiv mamma. Jag har alltid velat vara en ung mamma, och att kunna vara aktiv är en av anledningarna till det.
Jag är oftast med och leker i full fart när vi är ute. Jag klättrar, gungar, jagar, bygger sandslott, spelar fotboll mm. Är vi hemma sitter jag gärna med och leker i den mån som jag hinner.
På leklandet igår hoppade jag på stutsmattan, jagade Engla i hopptältet, kröp på alla fyra i dessa små gångar i olika höjder och jag pressade mig igenom små hål. Svetten rann, mina händer och knä var helt röda efter allt krypande.
Det är inte så att Engla aldrig leker själv för visst gör hon det. Men vill hon att jag ska vara med så är jag det om jag har tid just då.
Jag springer inte heller efter henne och tror att hon inte klarar sig själv. För jag tror starkt på att barn blir trygga då föräldrarna släpper på tyglarna men samtidigt finns tillgängliga.
När jag tog en paus i allt lekande igår så satt jag och tittade mig runt. Vet ni hur slappa föräldrar är idag? Jag såg äldre föräldrar, unga föräldrar, mammor och pappor. 80 % av dessa bara satt där. De fikade och var irriterade på sina barn när de kom och bad om något. Jag såg barn som drog i sina föräldrar för att de ville visa dem något, eller att de skulle leka med dem. Jag hörde föräldrar säga nu fikar mamma lek du.
Jag såg en liten kille som ville ha en glass, men fick ingen. Lägg då märke till att hans mamma satt och fika på värsta kakan själv. Hon bara röt på honom och menade på att han var otacksam som inte lekte när dem minsann hade gått hit.
Nu vill jag inte försköna mig själv som mamma för alla har vi brister. Och jag ska inte heller vara snabb på att dömma dem andra föräldrarna. Jag ville bara ta upp det jag såg på den lilla stunden som jag satt där och tittade, innan jag skulle börja ge min dotter all den aktivitet och närvaro som hon förtjänar.
Känna lycka!
Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu. Jag har en underbar (blivande) man, fina barn, ett bra hem och mycket kärlek (både att ge och ta). Men det bästa av allt är att jag uppskattar var dag som jag kan stiga ur sängen och vara frisk.
Jag känner ofta känslan av lycka. Jag blir varm i hela kroppen och inser att jag är här och nu. Men nästan alltid i denna underbara stund fryser jag till is inombords. Lycka förvandlas till oro. Oro över att förlora allt som gör mig lycklig. Precis som om jag får en stor dusch av logik som vill säga mig att inget är förevigt.
Känslan om att vara här och nu är som bortblåst och jag befinner mig längre fram, i den skrämmande tanken framtiden.
Det är synd att desto mer jag har att glädjas för desto oroligare blir jag. Är det så att man måste känna oro för att veta att man uppskattar det man har?
Det är kanske som det sägs, att det är först när du får barn som du blir medveten om din dödlighet.....
