MammaEmme

När jag satt i väntrummet hos barnmorskan i morse (nej jag är inte gravid igen) så läste jag en artikel i en tidning (vi föräldrar tror jag bestämt att det var) som låg och väntade på mig så fint. Jag var där en halvtimme tidigt vilket inte är dåligt för en halvstressad mamma och världens största tidsoptimist som allt för ofta kommer minst tio minuter försent med andan i halsen.

Skitsamma, jag läste en artikel. Där gämförde dem hur våra barn har det i vissa situationer och hur vi hade det. En rubrik var just blogg.

När våra barn växer upp och blir tonåringar kommer de att undra varför det finns en massa bilder på dem på nätet som de själva inte har valt att lägga ut. De  kommer att undra varför mamma/pappa var så besatta över att blogga om varje liten bajskorv. De kommer att smälla med dörren och skrika, ni förstör mitt liiiiiv. Tills de en dag växer upp och faktiskt kanske uppskattar mammas/pappas intresse och goda mening.
Vi däremot får bläddra i album som sprakar när man öppnar dem, med jättesmå foto på oss själva när vi badar i en balja på sommaren eller sitter på golvet i fula kläder i ett murrigt rum.
Ganska skönt kan jag tycka, hade jag verkligen velat ha min barndom på nätet?

Själv är jag inte överrens med mig själv hur jag vill göra. Jag har lagt ut bilder på mina barn men försöker tänka mig för. Varje gång jag lägger ut en bild så känns det lite i magen. Det är min otroligt starka magkänsla som talar till mig tror jag och jag litar på den, det ska man göra. Jag tycker inte illa om folk som bombar bloggen med bilder på sina barn eftersom var och en har sin magkänsla och tycke.
Men sen säger jag emot mig själv lite. För jag tycker det är roligt att blogga men eftersom mitt liv inte inefattar så mycket mer än mina barn så har jag ju inte så mycket att blogga om, hm! Jag tycker såhär att antingen kör man banan ut eller så skiter man i det. Lätt kan man tycka, det svåra är att bestämma sig för vad.

Vad har ni för åsikter?