MammaEmme

När mina barn var små bebisar har jag kunnat skåda dem i timmar. Något som alltid har fått mitt hjärta att slå lite extra är när jag har sett deras små rosenknoppar till munnar som gör små omedvetna rörelser. Denna lilla rosenknopp ska en dag slå ut och stå för mycket av deras identitet.

Jag låg imorse och tittade på mina orkideer (som är det vackraste blomman jag vet) i fönstret som än en gång börjar vakna till liv. På den ena blomman är där två stora fina knoppar som gör sig redo för att blomma. Är det ite lite så livet är. Vi föds som små små knoppar som växer för var dag till slut är vi redo för världen och har förvandlats till stora fina blommor. Men precis som en orkidee har vi motgångar. Vi tappar lusten och orken precis som den tappar bladen. Finns där då någon som sköter om oss och älskar oss så blommar vi igen. Livet är inte alltid lätt och precis som en orkidee är vi sköra varelser. Kankse är det de som gör livet så värefullt och underbart?