Att få ett syskon (att bli mamma till ett andra barn)!
Detta är ett inlägg som jag skulle vilja ha skrivit för ca 2 månader sen. Då hade vi precis landat från den värsta chocken och kommit ett par steg ifrån kaoset. Att ha två barn kan väl inte vara mycket jobbigare än att ha ett barn sa jag och rykte på axlarna någonstans under min andra graviditet. Med facit i hand så är det verkligen mer än dubbelt upp, nu tror jag sten hårt på att har man två kan man lika bra ha fyra. Men det ska vi aldrig ta reda på kan jag berätta.
Engla skulle bli storasyster. Hon var så glad (jag tror nog att hon var gladast för att hennes nya titel inefattade ordet stor.) Hon klappade ofta på magen och pratade mycket om sin lillasyster. Hon la hennes blivande leksaker i lådor och fantiserade ofta om hur hon och lillasyster skulle leka.
När sen den stora dagen kom och lillasyster äntligen kom hem, ja då kunde man ju inte leka med henne och man kunde inte bära och inte prata med henne. Hon bara sov, bajsade och tog tid av mamma. Det var nog den första sora besvikelsen.
Det verkliga kaoset kom efter ett par dagar. Engla blev helt galen och vi var helt knäkta. Att Engla blev "uppriven" gick aldrig ut över Lhea utan över oss. Vi var fula och äkliga. Engla grät och skrek. Hon försökte synas och höras till max. Detta är helt normalt, precis som alla djursläkten och precis som alla andra människor så börjar man att konkurera med den andra (den nya). Man ser över sin plats och man ser till att inte bli överkörd.
Att få en ny familjemedlem skakar om dem flesta, till och med för mig och Nisse var dagarna minst sagt upp och ner, tänk er då lilla Engla som är tre år gammal och har svårt att sätta ord och förstå sig på känslor. Hon gjorde det som hon förstod, såg till att mamma och pappa minsann inte glömde bort henne.
Själv var jag helt förstörd av detta. Jag förstod inte då varför Engla var så arg. Vi gav ju henne allt. Vi var så noga med att ta tid för Engla när lillasyster hade kommit. Jag sov inte de första två veckorna. När Lhea sov såg jag hela tiden till att Engla hade min uppmärksamhet till max. Såhär i efterhand förstår jag att det inte spelade någon roll hur mycket vi än ansträngde oss för det var den stora förändringen som var boven. Med gråten i halsen pratade jag med min underbara bvc-tant som berättade för mig att detta är vanligt och att det har lagt sig om två månader. För det är vad det tar att vänja sig vid något så stort som ett syskon.
Och mycket riktigt här sitter jag idag och kan inte komma på hur livet var när inte Lhea var här. Hon är en del av oss och hon har världens bästa storasyster som älskar henne, till och med mer än dig mamma som hon själv brukar säga ♥
Tänkte att jag skulle tänka ihop mina bästa ideer och tips för alla er som går och väntar på barn nummer två!
