MammaEmme

I lördags efter dopet var vi tvungna att städa efter oss i lokalen. Klockan var runt fem och de flesta hade börjat gå hem. Våra väldigt nära vänner Johanna och Ako var kvar, (förutom våra underbara föräldrar och gudmor Challe som var så snälla och hjälpte oss med städningen) som också har barn. Engla och deras son Neo är lika gamla och brukar leka.

Mitt uppe i allt hör jag Johanna säga Engla kan ju följa med oss hem och leka så länge, ja ni ska ju ändå städa, då har hon det mycket roligare hos oss.
Jag tror nog att jag stod där och gapa utan att säga något ganska länge. Sen sa jag högt och snabbt VA! Jag vet att jag tänkte AANÄ! Men där stod Engla och drog mig i käderna, snälla mamma får jag det, får jag det?
Jag hör mig själv säga ja, men vi hämtar dig om en stund Engla. Sen sätter jag mig på knä och förklarar att mamma och pappa ska inte vara där. Engla bara nickar. Jag tar henne i mina armar och håller henne så länge att hon får sprattla sig loss. Innan jag hinner öppna munnen ropar Engla Heeejdå mamma, och där står jag med öppen mun, tårfyllda ögon och inser att min lilla tjej har kommit ännu ett steg i livet. Kvar står jag med det stora problemet seperationsångest.

Måste bara tilllägga att vi känner Johanna och Ako väldigt väl och jag litar på dem till 100% annars hade jag aldrig släppt iväg Engla, och det var faktiskt bara en timme.