Jag minns!
Jag minns, jag minns mycket från min bardom. Otroligt så mycket det är som ryms i ett huvud. Både sånt som man vill minnas och saker man inte vill minnas, till och med saker som man har förträngt poppar upp vid olika tillfällen. Men inte skulle jag vilja vara utan mitt minne för det, mitt minne är det dyrbaraste jag har.
Jag är nog en ganska jobbig människa. Jag har ett jävla temperament, jag tycker om att höras och att bli bekräftad. Om jag motvilligt ska erkänna det själv så är jag nog en så kallad dramaqueen. Min teori till detta är att jag har haft ett så pass käslorik barndom (både dåliga och otroligt fina känslor) att det lätt kan bli "tråkigt" nu i det vuxna livet. Omedvetet söker jag den berg-och-dal-banan som jag upplevde som liten.
När man är liten känner man känslor väldigt starkt men man förstår sig inte på dem. Det är först när man blir stor som man gör det. Om jag till exempel kände mig ledsen och övergiven någon gång när jag var liten så var känslan väldigt stark. Men när jag tänker tillbaka på den stunden nu när jag är vuxen får jag exakt samma känsla men den är värre nu för jag förstår den. Det är därför allt kommer som ett slag i ryggen när man blir stor. Visst har man en tendens att överanalysera och förmågan att förstå sig på allt som vuxen? Jag försöker alltid att sätta ord på känslor för mina barn. För jag vet hur viktigt det är att förstå sig på en känsla och faktiskt acceptera den.
Jag brukar promenera långa promenader med vagnen. Då går jag oftast förbi huset och gården där jag växte upp. Jag brukar stanna och titta, där står jag länge och förstår, jag förstår känslorna.
Jag tittar på den hemliga gången som jag hade hem till min farmor. Jag tittar på gungorna där jag satt och gungade högt medans jag rabblade alfabetet som jag precis hade lärt mig. Jag tittar på platsen där lekan var och minns hur jag skulle hoppa i från taket, jag trillar och skrapar mitt knä.
Där kan jag stå och stirra hur länge som helst , jag kommer på mig själv med ett leende. Jag går där i från och lovar mig själv att jag alltid ska hjälpa mina barn att förstå sina känslor. För barn minns, ibland mer än vad de borde......
Jag är nog en ganska jobbig människa. Jag har ett jävla temperament, jag tycker om att höras och att bli bekräftad. Om jag motvilligt ska erkänna det själv så är jag nog en så kallad dramaqueen. Min teori till detta är att jag har haft ett så pass käslorik barndom (både dåliga och otroligt fina känslor) att det lätt kan bli "tråkigt" nu i det vuxna livet. Omedvetet söker jag den berg-och-dal-banan som jag upplevde som liten.
När man är liten känner man känslor väldigt starkt men man förstår sig inte på dem. Det är först när man blir stor som man gör det. Om jag till exempel kände mig ledsen och övergiven någon gång när jag var liten så var känslan väldigt stark. Men när jag tänker tillbaka på den stunden nu när jag är vuxen får jag exakt samma känsla men den är värre nu för jag förstår den. Det är därför allt kommer som ett slag i ryggen när man blir stor. Visst har man en tendens att överanalysera och förmågan att förstå sig på allt som vuxen? Jag försöker alltid att sätta ord på känslor för mina barn. För jag vet hur viktigt det är att förstå sig på en känsla och faktiskt acceptera den.
Jag brukar promenera långa promenader med vagnen. Då går jag oftast förbi huset och gården där jag växte upp. Jag brukar stanna och titta, där står jag länge och förstår, jag förstår känslorna.
Jag tittar på den hemliga gången som jag hade hem till min farmor. Jag tittar på gungorna där jag satt och gungade högt medans jag rabblade alfabetet som jag precis hade lärt mig. Jag tittar på platsen där lekan var och minns hur jag skulle hoppa i från taket, jag trillar och skrapar mitt knä.
Där kan jag stå och stirra hur länge som helst , jag kommer på mig själv med ett leende. Jag går där i från och lovar mig själv att jag alltid ska hjälpa mina barn att förstå sina känslor. För barn minns, ibland mer än vad de borde......
Kommentarer
Trackback
