Den eviga dagis ångesten!
Meningen var att Lhea skulle börja på dagis den 1 augusti och jag hade planerat min föräldrarpenning efter det. Lhea föddes och lagom till vi skulle skicka in ansökan om dagis så flyttade vi och jag skulle samtidigt anmäla Engla till nytt dagis. Med min dåvarande amningshjärna har jag anmält Lhea till den 1 maj. Gissa om jag blev chockat när antagningsbeskedet trillade ner i brevlådan för ett par veckor sen.
Man kan bara reservera en plats i två månader vilken innebär att vi har semester då och jag ogärna skolar in Lhea då. Vi har ju massa skoj att hitta på då. Ni kan tro att jag lipade. Det första jag sa till mamma (jag var med henne när jag fick reda på det) min bebis och en stunde senare fick jag fram amen jag då? För det är nog där problemet ligger, JAG! Lhea kommer klara det fint. Hon blir ledsen när vi har lämnat Engla där och vi ska gå där i från. När Lhea börjar på dagis förlorar jag min mammaledig identitet och går in i ett nytt steg i mit liv. Nu är jag mamma till två underbara tjejer, jag är gift med världens bästa man och trivs förbaskat bra med mig själv och livet, nu ska jag bara skaffa mig en utbildning också vilket jag kommer att ha fullt upp med dem nästkommande åren. Men jag är snart inte föräldrarledig mer utan student. Konstigt nog känns det som att det är nu allvaret börjar trots att det största i livet är ens barn. Jag har väl på något sätt "gömt" mig bakom min titel som mamma ledig och på så sätt inte behövt skämmas för att jag inte har tagit mig i kragen vad gäller utbildning.
Nu har jag som sagt haft ett par veckor på mig att tänka och har nog kommit fram till att detta var nog trots allt ganska bra. Lhea får en mjukstart utan en "pressad" inskolning till skillnad från om jag hade skolat in henne i augusti. Hon går bara två månader sen har vi fem veckors semester och Lhea hinner smälta alla intryck lite. Jag känner fröknarna, Lhea känner dem, jag har stort förtroende för förskolan (hon börjar där Engla går) och bara där är halva jobber gjort. Nä det ska bli bra det här.
Men jag kan ändå inte undvika att vara ledsen över hur fort tiden faktiskt går.
Tiden - Emelie 1000 - 0
Min bebis!?
Man kan bara reservera en plats i två månader vilken innebär att vi har semester då och jag ogärna skolar in Lhea då. Vi har ju massa skoj att hitta på då. Ni kan tro att jag lipade. Det första jag sa till mamma (jag var med henne när jag fick reda på det) min bebis och en stunde senare fick jag fram amen jag då? För det är nog där problemet ligger, JAG! Lhea kommer klara det fint. Hon blir ledsen när vi har lämnat Engla där och vi ska gå där i från. När Lhea börjar på dagis förlorar jag min mammaledig identitet och går in i ett nytt steg i mit liv. Nu är jag mamma till två underbara tjejer, jag är gift med världens bästa man och trivs förbaskat bra med mig själv och livet, nu ska jag bara skaffa mig en utbildning också vilket jag kommer att ha fullt upp med dem nästkommande åren. Men jag är snart inte föräldrarledig mer utan student. Konstigt nog känns det som att det är nu allvaret börjar trots att det största i livet är ens barn. Jag har väl på något sätt "gömt" mig bakom min titel som mamma ledig och på så sätt inte behövt skämmas för att jag inte har tagit mig i kragen vad gäller utbildning.
Nu har jag som sagt haft ett par veckor på mig att tänka och har nog kommit fram till att detta var nog trots allt ganska bra. Lhea får en mjukstart utan en "pressad" inskolning till skillnad från om jag hade skolat in henne i augusti. Hon går bara två månader sen har vi fem veckors semester och Lhea hinner smälta alla intryck lite. Jag känner fröknarna, Lhea känner dem, jag har stort förtroende för förskolan (hon börjar där Engla går) och bara där är halva jobber gjort. Nä det ska bli bra det här.
Men jag kan ändå inte undvika att vara ledsen över hur fort tiden faktiskt går.
Tiden - Emelie 1000 - 0
Min bebis!?
Kommentarer
Postat av: Mamma Johanna-Livet på Limhamn
Som det kan bli! Men tur att ni lyckades vända det till något positivt iaf.
Känner likadant som du när det gäller att gömma sig bakom mammaidentiteten. Den är jag stolt över men jag vill ABSOLUT inte återgå till att jobba med det jag gjorde innan. En utbildning är det som gäller nu och jag hoppas verkligen att jag kommer in. Annars får jag väl avla barn "hela livet". =)
Trackback
