MammaEmme

Klockan var lite i fem på eftermiddagen då jag med tårar i ögonen parkerar bilden utanför intensiven på umas. Mamma möter mig där nere och mitt hjärta slår eftersom jag inte riktigt vet vad som väntar mig. Dörren står på glänt och det första jag ser är en läkare som sitter på en stol och övervakar en massa maskiner. I sängen en bit bort ligger det en dam. Det är min mormor som ligger där. Mitt hjärta slår fort och hårt men kostigt nog så fort jag sätter mig på stolen bredvid henne och tar hennes hand så blir jag helt lugn....

Det var en väldigt konstig känsla. Jag pratade till henne helt utan att veta om hon hörde mig då hon var ganska borta av medicinen. Mormor dog en halvtimme senare med nära och kära runt sig, förmodligen helt utan smärta och ångest och förhoppningsvis mådde hon riktigt jävla bra av morfinet.

Jag älskar dig mormor och kommer vara evigt tacksam för att just du blev min mormor ♥